Träna teamet och rädda liv

En helt ny meta-analys av Hughes m fl. (2016) i Journal of Applied Psychology studerade effekten av teamträningsinsatser i team verksamma inom hälso- och sjukvård.
 
Vad var syftet med studien?
Teamträning har i tidigare meta-analyser visat sig vara ett effektivt sätt att förbättra ett teams prestationer (se exempelvis tidigare blogginlägg). Inom hälso- och sjukvården är ett välfungerande teamarbete i många avseenden än viktigare än det är i andra sammanhang då det slutliga utfallet av hur team presterar kan räknas i fysiskt och psykiskt välbefinnande och rentav människoliv. Syftet med denna meta-analys var att undersöka genomsnittliga effekter av teamträningsinsatser genomförda inom just sjukvården för att se om dessa på något sätt skiljde sig från de effekter man funnit i andra sammanhang.
 
Hur gick man tillväga?
Via sökningar i databaser identifierades 129 studier som uppfyllde de kriterier (det skulle finnas före- och eftermätningar och/eller jämförbara kontrollgrupper som inte fått träning) som forskarna ställde för att kunna ingå i meta-analysen. Dessa meta-analyserades därefter för att kunna besvara den huvudsakliga frågan om teamträning är effektivt för team verksamma inom hälso- och sjukvården.
 
Vad kom man fram till?
Det primära fyndet i denna meta-analys var att teamträning hade en påtaglig positiv effekt på samtliga fyra kategorier av effektmått som studerades (upplevelse av träning, kunskapstillväxt, tillämpning av kunskap och faktiska resultat såsom exempelvis patientdödlighet, längd på sjukhusvistelse etc.). Effekterna var svagare på den sista kategorin av effektmått (konkreta resultat) än på de övriga, vilket är i linje med tidigare forskning, men ändå betydande nog för att berättiga teamträning som en effektiv metod för att förbättra det konkreta utfallet av teamarbete.
 
Ett intressant, och relativt förvånande, fynd i meta-analysen var att träningsinsatser som inkluderade feedback till deltagarna avseende hur de presterat hade sämre effekt än de insatser som inte inkluderade feedback. Detta gick tvärtemot den hypotes som ställdes. En tänkbar förklaring som forskarna presenterade var att feedback i dessa studier var inriktad främst mot sociala beteenden (t ex kommunikation) och inte mot uppgiftsprestation. Den kunde därmed upplevas som mer personligt stressande, vilket paradoxalt nog skulle kunna styra bort individernas fokus på att tillämpa de beteenden som feedbacken de facto hade för avsikt att påverka. Feedbacken levererades också i huvudsak av en utomstående person med högre status (t ex. instruktör, lärare, chefskirurg etc.) vilket möjligen skulle kunna stärka ovanstående resonemang ytterligare.
 
Hur kan vi använda dessa slutsatser?
Att låta team få öva och träna tillsammans har i tidigare studier visat sig främja goda teamprestationer och resultat. Detta bekräftades ånyo i denna meta-analys i vilken dylika insatser riktade mot sjukvårdsteam sattes under lupp och visar på betydelsen av att avsätta tid och resurser till träning. I tider av nedskärningar och åtstramningar så är knappast resursfördelning till träningsinsatser det första som prioriteras. Detta kan sannolikt kan räknas i människoliv.

Det något förvånande fyndet om den negativa effekten av feedback bör betraktas med viss försiktighet då antalet studier var för få för att kunna gräva djupare i olika former av feedback och vilka som eventuellt bidrar till denna negativa effekt och om vissa former rentav har en positiv effekt. Dock sätter det fingret på att feedback levererad av en tredje part inte nödvändigtvis är det undergörande medel som ibland görs gällande och att alternativa former av reflektion och återkoppling på beteende och prestation (till exempel självreflektion i form av after-action reviews) sannolikt är att föredra.
 
Referens
Hughes, A. M., Gregory, M. E., Joseph, D. L., Sonesh, S. C., Marlow, S. L., Lacerenza, C. N., Benishek, L. E., & King, H. B. (2016). Saving Lives : A Meta-Analysis of Team Training in Healthcare. Journal of Applied Psychology, online first.

Bloggarkiv

Etikettmoln